Monopolfilosofi

Har just avslutat ett parti Monopol med kidsen. Jag tycker själv inte att Monopol är ett så bra spel (speciellt jämför med många andra alternativ som finns idag) men barnen fastnar gärna i det.

Det går att kritisera Monopol för att det introducerar en tråkig syn på världen där du måste vara en fullkomlig kapitalist och hårdnackad egoist för att kunna överleva. "Predator Capitalism" är en term som brukar användas i sammanhanget. Å andra sidan finns det de som tycker att Monopol är en för idealistisk syn på världen och som föreslår vissa förändringar för att göra det mer realistiskt. Politiska versioner som försökt introducera andra värdesystem har också dykt upp men aldrig blivit en hit.

Men under dagens parti slog det mig. Monopol är i själva verket väldigt Zen. För visst kan du sträva efter att bli farbrorn i hatt och monokel, Rich Unkle Pennybags. Enda sättet att vinna Monopol, enligt regelhäftet, är ju trots allt att vara den som är sist kvar; den som konkurrerat ut alla andra, den som äger alla gator och alla hus. Herre på täppan.

Men det är en falsk vinst.

Priset du betalar för att du nu äger hela brädet är att det inte finns någon kvar att spela med, nu när du tvingat alla dina medspelare i konkurs. Du kämpade hårt och skoningslöst för att nå toppen, men när du sen sitter där och har Monopol på allt så har alla andra gått ut i vardagsrummet istället och gör nåt mycket roligare. Vem ska nu gå på dina gator? Vem ska bo i dina hus? Det är minst sagt en bitter segerkänsla.

Nån som kommer ihåg det lysande spelet Abe's Oddyssey till PS1? Om man spelade det för själviskt och inte brydde sig om att rädda tillräckligt många vänner under spelets gång, så fick man det dåliga slutet där man hamnade i knipa och eftersom ingen fanns att hjälpa en ur den så dog man. Att vinna Monopol enligt regelboken känns likadant. Jag föreslår därför att det finns ett annat, djupare och mer tillfredsställande sätt att vinna Monopol på. Nämligen att nå en så jämn resursfördelning mellan spelarna som det bara går. Jag vill faktiskt gå så långt att påstå att detta budskap kanske till och med var en av grundidéerna med spelet, men en idé som spelarna skulle få komma på själva och på så sätt "överlista" spelet. Glöm inte bort att spelet Monopol trots allt började som en kritik över den kapitalistiska bostadsmarknaden i USA på 30-talet.

Det riktiga sättet att vinna Monopol på blir alltså följande: När alla betalar lika mycket hyra som de också får in under ett varv på brädet, så har spelet nått en stabil ekonomi som garanterar att alla överlever. Då är spelet slut. Alla vinner. Om detta inte uppnås utan någon medspelare istället går i konkurs, tar spelet också slut. Då förlorar alla.

Exalterad över min upptäckt försökte jag introducera det här nya, bättre sättet att spela under omgången igår. Nioåringen svarade med att kräva in 1050 spänn i hyra för ett hotell på Strandvägen vilket försatte mig i omedelbar konkurs. Jag försökte beveka honom genom att förklara hur man stavar till altruism och empati.

Jag tror han skrattar fortfarande.